zaharacoldnights

En av mina 90 - tals favoriter.

Kan inte förstå att 4 år har gått sedan jag började på universitet. Det känns som igår när jag tänker tillbaka på dem första dagarna jag satte min fot på campus omårdet och befann mig i dem nya studie salarna. Vilsen och förvirrad och alldels för höga förväntningar på universitetslivet och vuxenlivet hade jag oxå. 
Sedan dess har livet haft sin stilla gång. Fyra år har kommit och passerat och jag inte bara känner mig som en helt ny person utan jag tror även alla runtomkring mig ser mig som en ny person. Tack och lov för det. Tänk och inte utvecklas något under 4 år av sitt liv. I min värld skulle det var hemskt. 
Men hur som helst så tror jag att vissa förändrar sig mer och vissa förändrar sig mindre. 
Jag tillhög nog den skaran av människor som utvecklas efter min omgivning och verkligen tar till mig allt nytt omkring mig. 

Så dessa fyra år har verkligen satt sin prägel på mig och mitt sätt att tänka och vara. Som en helt ny och bättre människa kommer jag imorgon stolt att ta emot mitt diplom och vara så stolt över mig själv som man kan vara. Jag har gjort det. Jag har stått ut i 4 år på universitet och jag är äntligen klar.  Så fort min uppsats är inne ;)


 

Shit vad tungt det känns och sätta sig och börja pilla på rest uppgifter så här sent inpå terminen. Jag har ca 10 sidor att skriva och jag har inte många dagar på mig att fixa allt detta, men om jag sitter 1 timme varje dag så bör det nog gå. Jag har ju ändå läst en del, det är mest att skriva ner och formulera teori och fixa alla fotnoter och skriva en ren och fint flytande text.

Så nu har jag påbörjat rest numer ett som ska vara ett paper på ca 7 sidor och ska belysa en form av social rörelse i Sverige som har haft påverkan på politiken i Sverige.
Mitt val av social rörelse är femensimen.
Eftersom jag skriver min D uppsats om Jämställdhet så har jag redan mycket material om ämnet, så det känns bra på det sätt att jag är något sånär på läst inom området.

Om en timme slutar jobbet för denna vecka. Det ska bli skönt och få vila ut sig lite. Eller vila och vila, jag kanske ska ut och festa lite hemma hos en tjejkompis och sen gå ut och dansa lite. Det var länge sen jag bara var ute och dansade.

Precis nyss ringde en kvinna och erbjöd mig sommarjobb i Juli. Lite bitter sweet eftersom jag egentligen inte har tid att jobba i Augusti. Hade ju tänkt och fixa klart min D uppsats under den perioden.

Nu har jag mycket att fundera på över helgen. Dessutom har jag två rester jag måste fixa innan augusti så det är väl bäst och fixa dem ASAP.

Jag som hade tänkt ta det lugnt i helgen. Nu kommer det bli plugga, övningsköra och börja jobba lite på resterna som ska in

yeaaay!!
NOT!

Igår damp det ner 3 kuvert i brevinkastet. 2 av dem var svar på jobb och sommarjobb som jag sökt.
Som vanligt visste jag precis vad det skulle stå. Tack för din ansökan, men jobbet gick till någon annan. Gång på gång så får jag läsa samma rader om och om igen. Jag är så jävla less på mitt liv just nu. Fullkomligt hatar allt som har med arbetsökande att göra. idag är en sån dag man bara vill ge upp.

Hur svårt ska det vara att få ett jobb? Känner mig som den största nollan i hela världen. 
Inte ens det som kuvert nummer 3  innehöll dvs en "fet" lönespecifikation fick mig på bättre humör.  Fet inom parantes för den är egentligen inte särskilt fet alls, egentligen bara med mina student mått.

                                                                                                         

Igår vid lunchen var det någon sa en kommentar till mig som sårade mig ganska mycket. Lite mer än det borde ha gjort, för jag tror inte personen i fråga menade det som något riktat till mig personligen.
Men det fick mig att tänka efter lite. 

Undrar hur många gånger om dagen jag sårar andra människor med mina kommentrarer, då jag är en ganska frispråkig människa som ofta uttrycker mina känslor ganska öppet. 
Är det så att jag iriiterar och sårar folk dagligen?

Åh andra sidan, om man skulle väga varje ord för att inte såra folk så skulle man förmodligen få sitta tyst hela tiden. 

Är inte detta ett typiskt svenskt fenomen?  Typiskt jantelagen att varken synas eller höras för att inte trampa någon på tårna. Men jag är ju faktist inte ursprungligen från Sverige. Jag kommer från en annan kultur, en mer social kultur där man skrattar och pratar och trampar varandra riktigt hårt på tårna dagligen och man är van vid att det ska vara så. Efter ett tag tappar man ju liksom känseln i tårna.  

Igår var det middag med jobbet och dem hade bjudit in högsta chefen för att han skulle träffa oss alla. Tyvärr så hade han tydligen annat för sig så han hade skickat någon anställd under honom. Mina chefer var lite besvikna, men för mig kvittade det faktiskt om jag ska vara ärlig.

 

Vi åt en buffé som alla andra verkade älska och bara satt och berömde och prata om efteråt. I min smak var det ingen höjdare alls. Pajen var lika lös som en omelett, köttet var smaklöst och fisken var fullproppat med en slags ört vars form var rund och färg röd och smakade väldigt konstigt. Till maten fick vi mineral vatten och det fanns inte ett alternativ för oss som inte dricker loka.

 

Men det är väl tanken som räknas, så jag ska vara inte vara otacksam.

 

Fick träffa en del intressanta människor i alla fall. Det var en kille som var väldigt trevlig och sympatisk, tills han avslöjade att han jobbade inom vapenindustrin. Då försvann min respekt för honom fort. Jag är totalt emot vapen och företag som på något sätt sponsrar vapenindustrin. Det spelar ingen roll hur det påverkar ekonomin när man vet vad dem används till.

 
                                                                 

I morse åkte R iväg på ytterligare en affärsresa och lämnade mig ensam kvar här hemma i rengiga Sverige.
Denna gång tror jag han åkte till Tyskland, jag är dock inte säker. Det är resor hela tiden och jag har för länge sen tappat lusten och orken och håla kolla på alla detaljer kring hans resor.

Men det är hans jobb och jag kan inte göra så mycket år det. Det är kanske lika bra att vi inte ses stup i ett och går varandra på nerverna och tröttna på varandra. En annan tröst är att senare kommer vi kunna investera i en fin lägenhet i Stockholm.

Så denna vecka får jag vara själv och tillbringa dagarna med mina vänner och hoppas på lite bättre väder så man kan åka ut och göra lite roliga saker.

Nu har jag bestämt mig hundra procent. Till hösten kommer jag att flytta till huvudstaden och läsa ytterligare kurser för att öka min kompetens och bredd ytterligare inom ämnen som har med ungdomsarbet att göra.
Jag har sökt lite jobb som ungdomscoach och ungdomspedagog och tror att genom att läsa ytterligare kurser i pedagogik så förbättrar jag nog mina chanser att få ett arbete i framtiden.

Så nu har jag sökt kursen pedagogik A och får besked i slutet av juli. Under tiden måste jag säga upp min lägenhet som jag bara älskar här i stan. Min stora fina etta på 48 kvm för att flytta in till en skabbig studentkorridor igen med ett litet rum på 14-18 kvm.  Förhoppningsvis så behöver jag inte bo där någon längre period.

Jag står nu i bostadskön och samlar poäng och framåt slutet av juli tror jag att jag kommer kunna få en bra studentlya med dem poäng jag samlat in då.

Någon besökte min själ men fann ett öde landskap. Ett öken utan en oas att svalka sig i. Ett sargat landskap där inget kunde gro.

 

Ett samhälle så hårt slutet att man bara kan drömma om att få se vad som döljer sig bakom murarna.

 

För murar fanns det. Det fanns gott om höga ogenomträngbara och oöverkomliga murar.

 Du ville se min själ

och jag lät dig.

Att Sverige är ett land som inte tar tillvara på sin kompetens är något som är en sorglig sanning. Jag undrar hur många akademiker som flyr landet när dem är färdigutbildade just på grund av att dem inte kan få något jobb i detta avlånga land. Alla arbetsgivare kräver tidigare arbetserfarenhet inom området men ingen vill vara den första att ge en chans att få in en fot och faktiskt lära sig något inom området.

Och särskilt svårt är det för människor som har ett utländskt påbrå. Jag har alltid vetat om detta men försökt att förtränga det så mycket det går. Jag har försökt att intala mig själv att det kommer att ordna sig i framtiden när det är min tur att söka jobb. Försökt att intala mig själv att vi lever i ett samhälle där alla människor är lika mycket värda.
Likt ett barn har jag varit naiv nog att tro att i detta land tänker majoriteten av människorna inte i dem rakt ut sagt rasistiska banorna och inte är så fördomsfulla.

Men nu har jag börjat söka jobb och det återstår att se vart jag landar någonstans. Om det blir i Sverige eller om även jag får ta fram den stora resväskan och bege mig ut i den stora vida världen.

När ska man lära sig? Aldrig verkar det som. Gång på gång åker jag på dessa nedrans förseningsavgifterna på biblioteket. Undrar hur mycket jag har bidragit till deras ekonomin egentligen?  Det som är mest irriterande är att jag ändå är en någorlunda ordningsam person så jag har ju koll på att böckerna ligger på skrivbordet och är försenade och bör lämnas tillbaka ASP! Men jag råkar vara född med en viss gen som totalt blockerar alla signaler till min hjärna dag efter dag tills det dimper ner en fet räknig innaför brevlådan. Och först registrerar jag händelsenoch får fart. Först när det är för sent.     


                                

Precis när jag har kommit igång med min träning för en gångs skull så måste mitt knä sätta käppar i hjulet för mig. Nu när jag har motivation och energi att träna 3-4 gånger i veckan så måste så klart nått på min kropp paja. Enormt frusterande.
Igår tänkte jag att jag skulle försöka mig på det ändå och begav mig ner till min lokala friskis & svettis för ett Aerobic pass, men efter en halvtimme fick jag avbryta på grund av smärtan plus tårnarna som bara trängdes fram ur mina ögon av smärtan.

Idag kan jag knappast gå på det ena benet så jag glider omkring ( läs haltande)  i mina sneakers och ser allmänt förstörd ut. Det strålar verkligen i hela benet och jag vill bara döda någon just nu.
Suck, ska hem och isolera mig från omvärlden efter jobbet .
 

I helgen invigdes min och R:s nya klotgrill från Bauhaus. Den kostade praktiskt taget ingenting och var helt suverän måste jag säga. Det var lätt att grilla i den och det fanns gott om plats att mätta två hungriga magar. Vi grillade fläskkarré utan ben och till det gjorde jag en vanlig sallad med tomat och rödlök. R åt färdigköpt potatissallad, men jag får kväljningar av den köpta sorten. Så grooose. Hur som helst hade vi det mysigt och maten blev jätte god. Så satt vi där och mös när det började att blåsa upp till storm, men som tur var hade vi redan ätit klart så vi flyttade bara in oss i lägenheten där det var varmt och skönt.

I helgen hade jag några tjejer över hemma hos mig på förfest. Det var en spännande kväll som började med jordgubbsdrinkar i cocktailglas som senare ersattes av Tequila Shots och kvällen slutade senare på en Hip-hop club i stan.
Där i mellan bör tilläggas att vi råkade låsa ute på min innergård när vi skulle röka så vi stod där i våra tunna kläder i vad som kändes minus 10 grader i ungefär en 30 min innan dem övriga gästerna uppe i min lägenhet saknade oss och insåg att vi var fast på gården. Efter att vi blev räddade fortsatte kvällen i samma takt igen.
Allt som allt var det en väldigt  trevlig kväll. För min del var förfesten roligast då jag blev så himla trött och lite smått uttårkad ute och begav mig hemmåt kl 01:00! Men allt som allt var det en himla trevlig kväll.



Här är min fina blender och glas. Oliverna hade jag köpt särskilt åt M som åt upp hela skålen + övriga burken i ett nafs.